Ur Dobermann nr 6/98 Bild: Göteborgsoperan
Karaktären är viktig: det gäller
att vara så skräckinjagande att hyresvärden får
in sina pengar.
Belöningen är riklig: Ett lass rostbiff - och 250 kronor
per uppdrag.
Dobermannen Mezzrow´s Datcha, 4 år, har debuterat
på operascenen. Och varit nära att dö.
Nu är hon tillbaka på scenen - lika "hotfull"
mot rollfigurerna som förut, och lika bortskämd av
artister och scenarbetare.
Datcha, 4 år, har haft en dramatisk
höst.
Först ringde telefonen på Brukshundklubben. Matte
Bibbi Larsen från Löstorp utanför Kungälv
råkade vara där. Det var ett nödrop från
Göteborgs-operan. Holländske regissören till den
kommande uppsättningen av operan "La Bohème"
ville till varje pris ha just en dobermann i en liten, men viktig
roll. Ett kort men betydelsefullt uppdykande efter en dryg kvart
in i första akten: då kommer den ilskne hyresvärden
Benoit - spelad av Thomas Ellerås - in i handlingen, för
att driva in pengar från de slarvrar som är dramats
huvudpersoner. För att ge värden lite extra pondus
hade regissören Guy Joosten bestämt sig för att
en dobermann vore rätt sällskap på indrivningsrundan.
Att det blev Datcha är en slump. Hon har ingen tidigare
erfarenhet av att stå i rampljuset. Men matte Bibbi antog
utmaningen, och nu har resan in till det pampiga operahuset i
Göteborg blivit rutin.
Rutin, men Datcha är inte blasé för det. Hon
är lika toppskruvad varje kväll det drar ihop sig till
föreställning. Ivrigt hoppar hon in i mattes gamla
245:a när det är dags att åka in till stan. I
samma ögonblick som bilen stannar på operans personalparkering
- på Datchas och Bibbis egen ruta - är rampfebern
över henne. Hon kan inte vänta på att matte ska
komma med fort nog, hon stretar och drar iväg mot sceningången
i trängseln med festklädda besökare.
Datcha blev hela ensemblens favorit redan under repetitionerna.
Före föreställningarna som pågått
sedan slutet av september, tycks hela ensembeln vilja gosa lite
med Datcha. Scenmänniskor är ju kända för
sin vidskepelse, och Datcha har blivit något av en lyckomaskot
för dem under hösten.
När Datcha in i operahusets innersta kommer står rostbiffen
och väntar på henne. Varje kväll en stor bit,
direkt från operans egen restaurang. Hon hinner äta
lite, och sedan börjar hennes rastlösa väntan
på entré på den stora belysta scenen framför
hundratals åskådare i mörkret.
Än har den 4-åriga tiken inte gjort bort sig. Trots
musiken, strålkastarna och myllret av sjungande artister
tvekar aldrig Datcha. På säkra ben äntrar hon
med sin "husse" en trappa som börjar under scenen
och leder rakt upp i handlingen. Hon sätter iväg mot
de skuldsatta bohemerna, ser lite lagom grym ut, men lockas (med
rostbiff förstås...) av en av de parisiska rucklarna
bort ur händelsernas centrum och försvinner ut i kulisserna.
Ett kort framträdande, men det gör intryck.
Efteråt, när Datcha står med matte utanför
operan och väntar på att åka hem, kommer flera
åskådare fram, pekar förtjust och utbrister:
"Nämen, det är ju hunden från första
akten, är det inte..? Ååå, vad du var
bra."
Datcha suger i sig. Det märks att hon trivs med uppmärksamheten.
Och matte Bibbi har märkt att Datchas nya liv har påverkat
henne:
Hon har utvecklats, helt klart. Hon har blivit lättare
att både bruks- och lydnadsträna.
Men dramatiken har inte begränsat sig till operahandlingen
för Datcha. Scenäventyret kunde ha slutat som en tragedi
för Sveriges enda operahund. Efter några föreställningar
drabbades hon av akut livmoderinflammation. Det blev nödvändigt
med operation på Blå Stjärnans djursjukhus i
Göteborg. Efter ingreppet drabbades Datcha av svåra
komplikationer med blödningar. Hon var nära att förblöda.
Räddningen fanns hemma i huset i Löstorp. Där
bor också Briskas Pedro, 1 år, och valpen Mezzrow´s
Utter, 8 månader, dobermann också de. Tack vare deras
blod och efter dramatiska transfusioner kom Datcha tillbaka till
livet.
Det är Operan och skådespelarna glada för. Under
Datchas frånvaro försökte man först med
en annan hund (rasen avslöjar vi inte här, men det
var INTE en dobermann). Den inhopparen gjorde ingen succé,
så under resten av Datchas konvalescens fick helt enkelt
hyresvärden försöka driva in sina pengar utan
assistent.
|
